Anneli

Anneli betraktade Ronny där han satt med Jens i knät. Det var egentligen ironiskt att deras förhållande hade startat med ett slagsmål. Han hade efteråt erkänt att han blivit kär i henne första gången när han kom som nyanländ i åttan och fått syn på henne i andra änden av klassrummet. Hon skulle inte ens ha kommit ihåg honom idag om det inte varit för självaste studentkvällen, hur han räddat henne från en idiotisk typ hon dejtat ett tag.
Det blev slagsmål mellan killarna och Ronny hade fått rejält med stryk. Idioten gav sig i alla fall iväg och hon hade tacksamt plåstrat om sin beskyddare. Att hon sedan fortsatte att umgås med honom under sommaren var nog mest för att det retade mamma vars motstånd mot vad det än var alltid triggat henne på den tiden.
När hon börjat lärarhögskolan på hösten hade hon snart upptäckt att flera av de manliga klasskamraterna inte var mycket bättre än Idioten. Då hade det varit perfekt att ha Ronny vid sin sida. Det gjorde henne dessutom exotisk i kompisarnas ögon med en pojkvän från arbetarklassen. Det var inte heller fel med en som hade mer pengar att röra sig med än en fattig student som levde på studielån.
När hade hennes känslor övergått från rebellisk till bekväm vänskap och därefter till kärlek? Det gick inte att säga bestämt men innan julen hade hon insett att det var vad hon var – kär. Riktigt underbart kär på ett sätt hon aldrig tidigare varit och som fick henne att må bättre än på många, många år.
Första örfilen ett år senare kom därför som en chock, för dem båda. Det hela hade slutat med att det var hon som tröstade honom. Djupt inne i hennes famn hade han gråtande berättat om en fruktansvärd barndom, fylld av spritorgier, våld och ständig misshandel. Hennes egna tidiga tonårsproblem med pappas död i cancer och anorexi krympte i jämförelse.
Ronny var senare ytterst ovillig att prata om sin barndom igen. Sin svärmor hade Anneli bara träffat en handfull gånger under alla år men inte heller hon yttrade något om tiden innan hon och Ronny flyttat till Linköping. Det fanns tydligen en syster någonstans som inte fick nämnas och om pappan ännu levde visste nog ingen.
Nu hade Ronny och hon varit ett par i snart tio år och fram tills nyligen hade hon inte varit intresserad av någon annan. Det hade varit en kamp att få omgivningen att förstå, att få dem att godta Ronny på riktigt men den kampen hade känts rätt. Då var han den hon ville ha.
Om han bara kunde lära sig att behärska sitt temperament. Det var säkert hennes fel ibland. Hon kunde trycka på ömma punkter tills explosionen var oundviklig. Varje gång han slog henne lovade hon sig att nu fick det vara slut, nu skulle hon gå, men det blev aldrig så. Han var ju så ångerfull efteråt. Allra först höll han sig gärna undan men nästa kväll kunde han gråta i hennes famn igen, tigga om förlåtelse, bedyra att det aldrig skulle upprepas. Han kom hem med blommor och var världens finaste man, älskare och pappa. Precis den Ronny hon en gång fallit för och kämpat för att få. När tiden gick klingade det fantastiska av, vardagen återvände och våldet kom att upprepas. Ibland tog det lång tid, ibland gick det snabbare men det kom alltid tillbaka.
Senast hände det alltså på nyårsafton. Mamma var barnvakt medan hon och Ronny firat med kompisar ute i Sturefors. Kvällen hade varit trevlig men de hade knappt hunnit innanför dörren hemma innan han hade börjat bråka, påstått att hon flirtat med sin bordsgranne under middagen. Räknat i antal blåmärken och ömmande hårrötter var det en bagatell jämfört med många andra tillfällen.
Han var full och när överraskningsmomentet var borta hade det varit enkelt att hinna låsa in sig i gästrummet. Hon hade flytt dit förr och vidtagit åtgärder för länge sedan. Där fanns en potta, en läskflaska med vatten och inga andra nycklar i huset gick dit in. Sängen var bäddad, hon skulle alltid kunna sova bra där. Teoretiskt i alla fall.
Ljudet när Ronny satte ner Jens tomma vällingflaska på bordet återbördade Anneli till nutid. Hon insåg att Lillan redan sov i hennes famn. Lite välling hade runnit ut på kinden. Anneli torkade försiktigt bort det och reste sig för att lägga ner dottern i hennes spjälsäng. Jens var fortfarande vaken och gnydde när Ronny lade ner även honom. Anneli gick fram och strök pojken över huvudet, lade Karo tillrätta bredvid honom. Han stack tummen i munnen och snurrade runt och somnade med ena armen över gosedjuret.
”Du är så bra”, sa Ronny och lade en arm om henne när de som vanligt stod kvar en stund och tittade på sina sovande barn. ”Jag försöker men det blir aldrig rätt när jag gör det. De tycker bara om dig.”
Det fanns en sorg i hans röst och han drog henne tätare intill sig. Anneli fick stålsätta sig för att inte dra sig undan. Han ville ju väl, intalade hon sig.
”Det kommer säkert”, sa hon och började röra sig mot dörren. ”De är så små ännu och det finns ingen som kan hissa upp dem i luften lika bra som du. De älskar det.”
”Kanske jag vill vara bra på något annat också”, muttrade han medan de gick nedför trappan men hon orkade inte svara. Hon låtsades inte märka hur han sträckte sig efter henne nere i hallen utan gick ut i tvättstugan och laddade tvättmaskinen. Efter en minut hörde hon ytterdörren slå igen och såg genom fönstret hur han gick bort till garaget. Vid middagen hade han sagt att den senaste bilen snart skulle vara klar för försäljning. De behövde verkligen att han fick bra betalt för en gångs skull. Snart skulle fakturan efter badrumsrenoveringen komma och det skulle inte bli billigt även om hennes kusiners firma gett dem ett vänskapspris.
Anneli tog motvilligt itu med traven av tvätt som skulle vikas. Det var en sådan där evighetssyssla som aldrig tog slut. När hon någon gång tog sig extra tid med högen kom hon så småningom ner till lager med kläder som barnen vuxit ur för länge sedan. Då brukade hon sluta, ville inte veta hur små plagg det fanns ännu längre ner.
I vanliga fall brukade Ronny åka extra tidigt till jobbet morgonen efter det att han slagit henne. Han ville väl vara borta när hon och barnen vaknade. Det blev alltid mera komplicerat när det hände på helger som nu vid nyår.
Anneli hade smugit ut ur huset tidigt den där nyårsdagen och åkt hem till mamma där barnen just vaknat. De tre hade stannat hos mormor hela dagen och när de kom hem vid sextiden var huset städat, på bordet stod färska blommor och Ronnys paradrätt, en pastagratäng med bacon och mycket ost, puttrade i ugnen. På kvällen hade de legat med varandra, för första gången på över en månad, första gången efter Björn. Ronny hade gjort allt som han visste att hon tyckte om, utan att kräva något tillbaka.