Textutdrag – Och vinnaren är

Anneli

Anneli gick långsamt utmed butikshyllorna. Det här var lycka. Vem hade kunnat tro att det skulle var möjligt att njuta av en helt vanlig veckohandling av mjölk och blöjor? Shopping över huvud taget var annars inte hennes favoritsyssla, knappt ens tillsammans med tjejkompisarna.

Hon älskade naturligtvis sina barn men en liten stund bara för sig själv, det var lyx. Att få gå här utan att vara rädd för att Jens skulle försvinna iväg på upptäcktsfärd eller att Lillan skulle bli förkrossad över att de inte handlade olikfärgade tomater den här gången. Att kunna tänka en tanke till slut, vilken man ville. Det högg till vid revbenen när hon sträckte sig för att nå en burk långt inne på hyllan. Nej, inte bry sig om det där just nu. Hon var värd att få skjuta vissa specifika tankar åt sidan en stund. De som inte var så trevliga, sådana som gjorde ont på mer än ett sätt. Nu var det tid för avkoppling. Det där andra fick bli vid ett annat tillfälle.

Det var ett myller av folk och hon fick kryssa fram. Sorlet runt omkring var högt men det störde henne inte. Hon plockade till sig ett paket med krossade tomater men tvekade. De kryddade var mycket godare men både tvillingarna och Ronny föredrog så smaklösa som möjligt. Hon suckade, ställde tillbaka paketet och valde naturella istället. Man kunde förstå tvillingarna men att Ronny aldrig växte upp. Hon fortsatte längre bort längs hyllan. Lingonen var slut därhemma och likaså hennes egen last, saltgurka. Scannern pep för varje vara som lades ner och kundvagnen fylldes sakta men säkert.

Månaden var ny, ICA-kontot nyss påfyllt. Ytterligare ett plus den här stunden, att slippa behöva hålla koll på beloppet på den lilla skärmen. Inte behöva jaga röda priser utan faktiskt få unna sig något extra. Hon tog en avslutande runda vid godishyllorna. Än så länge hade Jens och Lillan inte fått äta snask och hon och Ronny var helt överens om att hålla den linjen så länge det gick. Det behövde dock inte betyda att de själva avstod. Ärligt talat var de ena gottegrisar båda två. Marabou hade ett erbjudande om man köpte två tvåhundragramskakor. Hon tog en Frukt och Mandel och en Black. Den sista avsedd bara för henne själv och hon kunde inom sig redan känna den salt-söta smaken på tungan, lakritsflingorna som krasade mellan tänderna.

Hon checkade ut och rullade bort vagnen till parkeringsplatsen. De tre överfyllda kassarna var tunga att flytta över till bagageluckan. Ronny skulle få bära in dem där hemma. Hon startade bilen och backade ut, var snart på väg hemåt. I morgon var det dags att jobba. Visst innebar det stressiga morgnar att få barnen till förskolan men det hade varit roligt att komma ut igen. Hon behövde få träffa andra vuxna människor på dagarna, ja eleverna också förstås. De flesta var trevliga även om det fanns några riktiga rötägg. Tanken på senaste bataljen med ett par av dem fick henne att sucka men sedan bestämde hon sig för att inte heller låta det förstöra stunden.

Bilden av Björn dök upp för hennes inre syn. I fredags, när han stått vid kaffeautomaten. Hon log en smula. Han började på skolan under hennes föräldraledighet så hon kände honom egentligen inte ännu men det var ingen tvekan om att han var både trevlig och snygg. Håret och det vältrimmade skägget var mörkt med tydliga silvriga inslag som bara gjorde honom ännu mer attraktiv. Det var flera av de yngre kvinnliga kollegorna som mer eller mindre öppet visade sin beundran, utan att bry sig om den guldring som blänkte på hans ringfinger.

Även eleverna gillade honom och matte och fysik hade seglat upp som ett nytt favoritämne för många. Tänk om hon själv kunde entusiasmera på samma sätt. En dag skulle hon fråga vad som var hans knep.

Resan hem gick snabbt. Dörrarna till dubbelgaraget stod öppna men Ronny hade spridit ut sina verktyg på golvet så hon fick parkera på gården. På gräsmattan stod ännu en bil. Hon svalde irritationen och försökte se det positiva i att de inte var fler för stunden. Ibland lyckades han göra sig en hacka på dem men lika ofta blev det ungefär plus minus noll och det tog enormt mycket tid. Tid som han kunnat lägga på att renovera huset istället, det fanns hur mycket som helst att göra. Utan bilarna skulle han kunna vara mer med barnen också och det skulle vara bra för dem alla fyra.

Hon steg ur bilen, gruset knastrade under skorna. Borta vid gungställningen höll mamma på att gunga Jens medan Lillan lekte i sanden bredvid. Hon hade den nya ljusa overallen på sig i stället för den gamla lila. Anneli kände åter irritationen växa inombords. Även på det här avståndet syntes tydliga lerfläckar. Nog hade hon sagt till mamma att ta den lila?

”Mamma!”

Lillan reste sig hastigt och började springa. Halvvägs snubblade hon och fick stora gräsfläckar på knäna. Fan också! Anneli fångade upp den lilla i famnen och svängde henne runt två varv och flickan tjöt av förtjusning.

”Hej, min älskade unge!” De gnuggade näsorna mot varandra, deras vanliga hälsning. Lillans näsa var kall och snorig. ”Har allt gått bra?” ropade hon sedan till mamma som höll på att hjälpa Jens upp ur gungan.

”Jadå”, svarade Hillevi. ”De har varit så snälla. Jag vet att du sa att Lillan skulle ha den andra overallen men hon skrek och ville absolut ha den här istället, hoppas det inte gjorde något?”

Var det en mormors privilegium att inte behöva ta några strider? Att alltid välja den lätta vägen? Anneli suckade och bad en bön om att fläckarna skulle gå att ta bort. De hade inte råd att köpa ytterligare en ny vinteroverall. Nu hade även Jens kommit fram och skulle hälsa. När han gav henne en blöt puss lade hon märke till den omisskänneliga doften av choklad.

”Vad har Jens ätit för något?” frågade hon och tittade på mamma som fått märkligt brått att plocka upp några leksaker som låg utspridda i sanden.

”Mommo. Gott!” sa Jens och pekade.

”Mamma! Har du gett barnen choklad? Du vet ju att vi inte vill att de ska äta godis!”

Hillevi kom fram till dem och hade i alla fall vett att se skuldmedveten ut.

”Ja, men det var bara en liten bit och de tyckte det var så gott. Jag tycker ni är alldeles för stränga med det där sockerförbudet.”

Anneli vände på klacken för att hindra sig själv från att fräsa ett svar. Hon behövde mamma som barnvakt ibland och hade inte råd att göra sig osams med henne. Ändå, var det för mycket begärt att de som föräldrar skulle få sätta upp de regler som gällde?

Ronny låg förstås under bilen han jobbade med och svarade att han skulle bära in matkassarna lite senare. Det kunde betyda allt mellan fem minuter och två timmar så Anneli släpade in de tunga kassarna själv. Ilsket slet hon av sig ytterkläderna innan hon började packa upp matvarorna. Glassen var redan mjuk.

Ytterdörren öppnades och mamma och tvillingarna vällde in i hallen. Barnen var som vanligt otåliga och mamma hade ett sjå att få av dem ytterkläderna innan de sprang in. Den kyligare luften utomhus smög sig in i köket och Anneli knäppte koftan hon hade tagit på sig så fort hon kommit in.

”Vill du ha kaffe? Jag har köpt fikabröd”, ropade hon och lyfte upp Lillan när flickan kom inrusande i köket med högsta fart. Som alltid njöt hon av en liten mjuk barnkropp i sin famn.

”Bara lite kaffe för min del men Jörgen tar säkert gärna en fika så gör åt honom också”, svarade mamma utifrån hallen. ”Jag fick sms från honom och han är här när som helst för att hämta mig så att jag slipper ta bussen tillbaka också. Min bil är på verkstaden.”

Hon och Jens kom också in i köket. Anneli skar snabbt upp några bitar äpplen till barnen som belåtna tog sina godsaker. De tog med sig sina skålar och kröp upp i soffan i vardagsrummet framför ett inspelat avsnitt av Björnes Magasin. Innan barnen föddes hade hon varit av den bestämda uppfattningen att teven aldrig skulle användas som barnvakt men verkligheten hade kommit ikapp även henne.

”Vad är det för fel på din bil?” frågade hon och satte in de sista varorna i kylskåpet.

Mamma laddade kaffebryggaren och slog sig sedan ner vid det stora köksbordet framme vid ena fönstret.

”Den hackar de första kilometrarna. Jag kunde ju frågat Ronny men han brukar aldrig vilja titta på min bil så den här gången vände jag mig till verkstaden direkt.”

”Jag tror inte han skulle kunna göra något åt din bil. Det är en helt annan sak att skruva på gamla jänkare än med de här nya bilarna och all deras elektronik.”

Mamma såg tvivlande ut. Anneli visste att hennes inställning var att eftersom alla bilar hade fyra hjul och en ratt, så kunde de knappast komma från så olika världar. Hennes mor var ingen dumbom men när det gällde något tekniskt var hon mer bortkommen än mormor Elsa.

Genom fönstret syntes Jörgens silvergrå BMW svänga in på gården och snart steg han in genom dörren.

”Hej, ungar!” ropade han in mot vardagsrummet men tvillingarna var alltför upptagna med Björne för att bry sig om honom. ”Ja, då få jag väl heja på er istället”, sa han när han kom ut till de andra i köket. ”Roligt att se dig, Anneli. Det var alltför länge sedan. Men vad har du gjort?”

Han pekade förskräckt på hennes ansikte. Hon förde hastigt upp handen mot bulan i pannan. Den bultade inte längre så hon hade nästa glömt bort den även om mammas reaktion varit exakt den samma för bara ett par timmar sedan.

”Äsch, det är inget. Jens råkade slå till mig med träsleven. Du vet hur galen han är i köksredskap och han blev arg för att jag försökte ta den ifrån honom. Glöm det, kul att se dig också.” Så lätt det gick att ljuga, att hon hade blivit så duktig eller var folk bara alltför lättlurade?

Hon gick fram till Jörgen och gav honom en kram, höll andan för ett ögonblick men han kramades inte så hårt, tack och lov. Han hade kommit in i hennes liv vid en tidpunkt då hon mådde väldigt dåligt och blivit precis det stöd som hela hennes familj behövde. Skulle hon någonsin ha blivit frisk utan honom? Jimmie avskydde honom från första stund men det fick vara hans problem. Jörgen hade betytt mycket för både henne och mamma, det skulle ingen kunna ta ifrån honom. Fast man behövde inte vara Einstein för att se att det inte längre var som förr mellan mamma och honom.