Anders
Den lilla lägenheten var ren och snygg, lite sliten kanske. Både vardagsrum och sovrum vette ut mot balkongen och poolen. Ett litet pentry och ett badrum utgjorde resten. Han bytte om till kortbyxor och t-shirt och lade sig ner på dubbelsängen. Om bara Madde hade varit här. På måndag skulle Mats och hans kollega börja jobba nästan gratis med el och rörmokeri på huset. Anders sände en tacksamhetens tanke till Mats chef, som gått med på detta när det varit en lucka i deras beläggning. Det var därför Madde hade bokat den här resan åt dem, för att de skulle vara ur vägen. Fast kanske de hade gjort det ändå. De hade slitit hårt själva ända sedan de köpte huset, behövde vila upp sig. Nu låg han här själv. Han letade fram mobilen och skickade ett sms:
”Framme. Saknar dig, hoppas du mår ok. Älskar dig. A”.
Nej, det var bäst att rycka upp sig. Det var två timmar kvar tills de skulle träffas vid poolen, lagom att handla lite frukost, ta en macka, kanske en tupplur. Han letade rätt på sin plånbok. På väg ut genom dörren höll han på att krocka med den kortare av sina grannar, vad var det hon hette nu igen?
”Du gillar visst att springa omkull mig”, sa kvinnan men med glimten i ögat.
”Är du också på väg för att handla lite mat?” frågade han när de började gå åt samma håll.
”Ja, kylskåpet behöver fyllas på. Reseledaren sa att det fanns en butik där borta.” Hon pekade mot ett ensamt fyrkantigt hus borta vid korsningen. Trots november var det ordentligt varmt i solen och det fanns inga skuggande träd på hela vägen. En ljummen vind svalkade precis lagom.
De började småprata. Han berättade om Madde och varför han åkte ensam, om huset de köpt, om de båda katterna, ja, framför allt då om Smiffe förstås. Hon lyssnade vänligt, sköt in en fråga här och var. Samtalet flöt lätt och ledigt. När de kom fram insåg han att det mest varit han som pratat, det var inte likt honom.
Erik och en av de andra killarna kom ut från butiken. De bar på var sin klirrande kasse. Inomhus var det mörkt efter solljuset utanför men ögonen vande sig snabbt. Det var en typisk turistfälla med souvenirer, solkräm och frukt i en salig röra. Anders plockade på sig lite frukostvaror och betalade i kassan. När han kom ut ur butiken satt kvinnan på en bänk och åt en glass. Hon log mot honom och han satte sig bredvid.
”Det behövdes något svalkande”, sa hon och slickade i sig några droppar som hunnit rinna ner längs med struten. ”Jag hittar alltid på en ursäkt, glass är min största last.”
”Madde är likadan”, sa han och tog upp sin plånbok. Efter lite bläddrande hittade han kortet där Madde och Rasmus ivrigt slickade på samma jättestrut, pojken med en stor klick mitt på näsan. ”Det här är min tjej och min brorson. Det är han som har röda hund just nu.” Anders tog fram ett annat kort, som gjorde Madde mera rättvisa. ”Så här ser hon ut i vanliga fall.” Kvinnan stoppade in det sista av sin strut i munnen och lutade sig fram för att se ordentligt. Fingrarna höll hon spretande åt sidorna för att inte riskera att kladda ner kortet.
”Vi ska gifta oss till midsommar, fast det är egentligen hemligt än så länge.” Kortet var taget när de för första gången var ute vid huset efter att köpet blivit klart. Madde kisade mot kameran, hans egen skugga syntes vid hennes fötter.
”Har ni känt varandra länge?” Kvinnan fiskade upp en våtservett ur sin väska och torkade av sina händer.
”Hela livet. Våra mammor är bästa vänner sedan tonåren så familjerna har alltid umgåtts. Våra syskon var alla lite äldre och då blev det alltid att vi två lekte ihop, även om hon är några år yngre än jag.” Han log ner mot bilden, blev fortfarande varm i kroppen varje gång han såg på just det här kortet. Han smekte det försiktigt med tummen. I bakgrunden skymtade huset. Han plockade fram ett nytaget, berättade stolt om allt de hade gjort sedan i somras och hur fint det låg. Nära in till stan men ändå ute på landet. Det var större än man kunde tro utifrån också.
”Tre barn får plats utan problem. Som Madde sa, att om det blir fler får vi bygga till. Har du barn?”
”Oj, vad klockan har blivit mycket!” Hon reste sig så hastigt att våtservetten for i backen. ”Lottie tror nog jag gått vilse vid det här laget. Det är bäst att vi går tillbaka.” Hon tog upp skräpet och gick bort till en papperskorg som stod vid ingången. Han stoppade ner sina kort och följde efter henne, fick ta ut stegen för att hinna i fatt.

***

Han smågnolade för sig själv i duschen, en kort tupplur hade piggat upp. Det skulle vara lagom att vara med en stund och ta ett par öl, snacka lite med folk och sedan lägga sig tidigt. Martin hade pratat om att dra in till stan lite senare men det fick vara för hans del. Han kände sig lite generad över sitt eget beteende tidigare. Hur brukade han inte klaga på mamma och hur hon alltid skulle visa bilder på sina barnbarn? Vad var det för skillnad mot det han just sysslat med? Inte undra på att kvinnan fått nog och velat gå tillbaka. Om de fick möjlighet att prata mera ikväll skulle han akta sig för att göra om det misstaget.
– – – – –

Sophia
”Är du klar snart?” frågade Sophia och ställde den sista tallriken i diskstället. Hon torkade av händerna på handduken. ”Du ÄR snygg, herregud, man skulle kunna tro att du ska på middag med kungen allra minst. Det här är bara ett hoprafsat poolparty på en sliten semesterort.”
”Kungen, nä, han är för gammal”, ropade Lottie från badrummet. Sophia hörde henne ta ytterligare en omgång med sprayflaskan. ”Problemet är att det börjar jag också bli, det tar allt längre tid att fixa till sig numera.”
”Jag var klar för en halvtimme sedan. Då måste jag se ut som något katten har släpat in”, sa Sophia som var fem år äldre. Hon kastade en blick i den stora spegeln på väggen, var faktiskt riktigt nöjd med sin nya blå klänning, som hon lägligt nog hade hittat på rea i förrgår. Hon såg inte så illa ut för att vara trettionio. Hon tittade in till Lottie som just öppnade brunkrämstuben igen för att rätta till någon osynlig defekt.
”Du är fräsch som en nyponros”, sa Lottie. ”Vad tycker du om utbudet här?”
”Utbudet!” Sophia fnös, Lottie hade då verkligen sätt att uttrycka sig.” Du är inte klok. Ja, du får gärna gå på jakt men bespara mig. En karl är det sista jag vill ha ut av den här resan, det vet du mycket väl. Sol, bad, och god mat – det var ju det vi skulle sikta in oss på, eller hur?”
”Jo, jo visst, men man kan ju få titta i alla fall, lite ögongodis bara. Vår granne här till exempel, han är inte helt fel att vila ögonen på. Så där ja, nu har jag gjort vad det går åt det här vraket. Jag ska bara ta på mig ett par skor också och sedan kan vi gå.” Lottie började riva runt i sin resväska.
Sophia gick bort till fönstret och tittade ut. Några bord stod i en grupp för sig, det var säkert de människor hon och Lottie var på väg till.
”Vad det gäller vår granne får du inrikta dig på att enbart titta i alla fall. Han har en tjej där hemma som han pratar om hela tiden.”
”Varför i hela fridens dagar är han då här ensam? Låter skumt, om du frågar mig.” Lottie bytte skor för tredje gången. Hon visslade muntert och det frasade om hennes klänning när hon vände och vred på sig framför hallspegeln.
”Han frågade om jag hade barn.”
Ljuden från Lottie tystnade. Sophia förstod att väninnan betraktade henne men fortsatte envist att titta ut genom fönstret. Hjärtat slog snabbare, hon blinkade bort en tår. Varför skulle den frågan alltid göra lika ont?
”Sophia, det är en helt normal fråga.” Lottie hade kommit fram till henne och lade ena handen på hennes axel och tvingade henne att snurra runt. ”Han kan ju inte veta.”

***

”Saknar tjejen mycket?” väste Lottie ur mungipan och nickade åt höger när de kom ner till poolområdet. Sophia fick syn på Anders och genomfors av en våg av besvikelse. I sitt knä hade han en tjej som inte kunde vara mer än sjutton år. Hon hade tydligen missbedömt honom. Var han bara ytterligare ett bevis på att killar inte var något att lita på? Sophia tyckte synd om hans flickvän därhemma. Hon skulle bara veta vad hennes pojkvän hade för sig.
”Tjena brudar. Kom hit, här finns plats åt er.” Det var den där Martin som hade bjudit in dem. De började hälsa på folket runt omkring och slog sig ner på två lediga stolar.
”Vänta tjejer, jag ska fixa drinkar med paraplyer åt er”, sa han och gick bort till baren. Lottie var snart i fullt samspråk med ett par som satt mittemot. Sophia såg sig omkring, tyckte alltid det var trögt att börja prata med folk hon inte kände. Den där Anders hade fortfarande tjejen i knäet och en arm runt hennes midja. Bredvid dem satt en annan tjej i samma ålder som just höll på att viska något i hans öra. Sophia tittade bort.
Martin kom tillbaka och balanserade två jätteglas till dem. En av hans kompisar tog Sophias drink men svängde runt så hastigt att han lyckades skvätta ut hälften. Det var rena turen att det hamnade mellan två stolar istället för i hennes knä.
”Oj, förlåt”, sa kompisen och slog sig ner bredvid henne. ”Varsågod, här är din drink, eller vad som är kvar av den”, sa han. ”Jag fixar dig en ny sedan. Kul att ni ville komma.”
Sophia såg hur Martin tittade surt, det hade antagligen varit hans stol.
”Tack för att vi fick komma”, sa hon vände sig mot sin nya granne. Herregud, vad töntigt det lät, varför alltid vara så formell och korrekt? Hon sneglade längtansfullt bort mot Lottie som pratade på som om de här nya människorna var hennes bästa vänner. Sophias bordsgranne såg inte ut att ha reagerat på hennes stela sätt utan fortsatte glatt och efter ett tag började hennes hämningar att släppa. Det var faktiskt rätt trivsamt, det smittade att ha en massa glada människor omkring sig. Hon tänkte inte så mycket på det när killen lade sin hand på hennes arm men när den andra helt plötsligt hamnade på hennes knä och sakta började treva sig uppför benet reagerade hon instinktivt och reste sig hastigt. Drinken var slut, en välkommen ursäkt att ta sig därifrån. Med glaset i handen styrde hon stegen bort till baren där det var en mindre kö. Anders stod lutad mot disken och väntade på sin tur. Hon nickade mot honom.
”Du har trevligt ser jag”, sa hon och satte ner sitt tomma glas. Det retade henne fortfarande att hon missbedömt honom så. Fast det angick ju inte henne egentligen, han fick väl göra vad han ville.
”De där två tjejerna är som bläckfiskar”, svarade han och såg sig över axeln som för att försäkra sig om att de satt kvar vid bordet. ”En av dem bet mig faktiskt i örat. Jag har försökt att säga åt dem, men de ger sig inte.”
Av någon anledning gjorde hans ord henne glad.
”Two Pineapple Sunrise but with no alcohol, please”, sa han när bartendern blivit ledig.
“Vill de verkligen ha det?” Hon tittade bort mot tonårstjejerna som var allt annat än nyktra. Den ena var klädd i vitt, den andra i rött. Det skulle väl föreställa klänningar men de var så minimala att de knappt dolde någonting. De två lutade huvudena mot varandra och skrattade åt något som måste vara oerhört roligt.
”Javisst”, sa han. ”Ja, de tänkte sig med alkohol förstås men jag tror knappast de känner skillnaden vid det här laget.” Han lade huvudet på sned. ”Har du något tips på hur man får dem att lämna mig i fred utan att bli direkt otrevlig?”
Sophia tittade på sin egen beundrare som vinkade ivrigt och kastade slängkyssar till henne. Hon hade samma problem som han. Tänk om… Nej, så kunde man väl inte göra, hur i hela friden hade hon bara kunnat få en sådan idé? Att spela teater hade aldrig legat för henne men plötsligt kändes det ändå som oerhört lockande. Var det den ljumma kvällen, att vara långt hemifrån? Att för en gångs skull göra något crazy.
”Vi verkar båda ha fått folk på halsen som vi inte är intresserade av. Du har din tjej där hemma. Det sista jag är ute efter är en affär”, sa hon fundersamt. ”Vi skulle kanske kunna hjälpa varandra?”
”Vad menar du?” sa han med rynkad panna. Bartendern kom med de färdiga drinkarna och han betalade.
”Om vi två låtsas att vi är ett par borde vi kunna hålla ovälkommen uppvaktning borta. Det är bara vi två som vet att det är ett spel.”
”Menar du allvar?” Hans förvåning lät äkta, vilket förstås inte var så konstigt. Fast berodde det på idén som sådan eller på att den kom från just henne? Sophia var precis på väg att försöka slå bort det hela som ett skämt när han brast i skratt.
”Vet du vad, det där är genialt! Om det är ok för dig så tycker jag det vore toppen.”
Var det så klokt egentligen? Men vad fasen, lev lite farligt en gång, Sophia, sa hon strängt till sig själv. Inte backa ur nu.
”Tja, det var ju min idé.” Anders verkade för övrigt bra mycket trevligare än killen borta vid bordet. ”Hur lägger vi nu upp det? Du kan glömma att jag sitter i dit knä.” Han gick bort med tjejernas glas. De protesterade högljutt när han snabbt återvände till baren. Sophia fick precis sin egen drink från bartendern. Anders gav henne en lätt kyss på kinden.
”Ursäkta”, viskade han i henne öra. Hans andedräkt luktade öl. ”Det är bäst att vara tydlig. Jag spelar väl inte över?”